Anders Burmans artikel om "Le Grand Tour" – ONAC 2009

”Le Grand Tour” – The Open Nordic Adventure Championship 2009 gick av stapeln 21-24 maj i år. Snart är detdags igen. Under tiden vi funderar, planerar och jobbar med nästa års tävling presenterar vi en artikel om årets tävling, skriven av Anders Burman.

Anders Burman är frilansjournalist och skriver inom alla aspekter inom uthållighetssporter. Anders har under många år följt utvecklingen inom multisport och har vid flera tillfällen varit här i Karlstad och rapporterat från vår tävling med artiklar i tidningar som Runners world och Outside. Unders årets tävling var han på plats från början till slut.

Foto: Anna Sjödin, KMS


Karlstad, Muséparken, klockan 09.59 Kristi Himmelsfärdsdag, tulpanerna står i full blom och under den röda startbågen står tretton lag.

–         Kom ihåg att det lag som vinner prologen brukar vinna hela tävlingen, säger speakern Erik Pütsep.

Nu blev det inte så. Göteborgsbaserade Herkules, som blev sjua på prologen, tog hem årets upplaga av inofficiella Öppna Nordiska Mästerskapen i Adventure racing (ONAC). Tävlingen kördes för tolfte gången och många känner den som TEA, Tieto Enator Adventure. Hur gick det då till när Herkules vann? Ja, eftersom segrartiden blev drygt två dygn finns det inte bara en förklaring.

Vinnande laget Herkules under stads-OL i Karlstad

Vinnande laget Herkules under stads-OL i Karlstad

Efter en kort prolog följde en 14 km lång inlines-sträcka innan det började hända grejer på riktigt. Första paddlingen kördes i Vänerns kalla vatten och som det är på stora vatten skiftar förhållandena. De val lagen, generellt sett, behövde göra innan tävlingen vara att välja mellan snabbt och rankt eller långsammare och stabilare. Flera av de tävlande valde snabbt och rankt och hade problem. Herkules satt i två Streamliner och två Flash, ett bra val. Göteborgslaget ägde sträckan fullständigt. De formade ett spjut av fyra tätt liggande kajaker som fokuserat forcerade Vänerns obestämbara vågor. Den ostyriga sjön tvingade sedan arrangörerna att styra lagen till ”bad weather course”.

Efter målgång analyserade lag IKSU tävlingen och det första de nämnde var just denna paddelsträcka.

–         Första paddlingssträckan var en katastrof för oss, sa Henrik Enberg.

–         Efter att ha gått runt sex gånger vet jag att jag tänkte ”bryter vi nu hinner vi i alla fall tillbaka och kan starta i Lightklassen”, sa Kristin Larsson som körde aktuell sträcka i kortärmad funktionströja.

Tvåan i tävlingen, IKSU, med Kristin i täten

Tvåan i tävlingen, IKSU, med Kristin i täten

Lightklassen som Kristin syftade på är en partävling som kör runt halva sträckan jämfört med Championship klassen. Perfekt instegsklass till långa tävlingar alltså. Notera då att segrartiden i Light brukar landa runt 24 timmar. Rätt länge för en kort klass…

Paddlingsmålet i Kristinehamn, alldeles bredvid Picassostatyn, låg skyddat. Sista delen av sträckan paddlades därför i lugnare förhållanden. Eftermiddagssolen värmde och de lokala raggarbilarna körde en sväng runt målet när Herkules gled in. De bilburna såg ut att undra vad fan som var på gång. Ingen frågade, de bara vrålade något obestämbart.

Herkules supportteam hade suverän organisation och i deras tält fick laget bra hjälp.

–         Vilken temperatur ska det bli i natt, frågade Gunnar Hallnéus, när han bytte från paddlingskläder till påföljande natts cykel- och trekking etapp.

–         Sju grader och regn vid midnatt, svarade supporten Johan Bergman.

–         Då ändrar vi på den prognosen. Jag vill ha det varmt och torrt, sa Hallnéus med ett skratt.

Laget stack ut igen efter fjorton minuter. Då hade de käkat makaroner, korv, blåbärsoppa och en massa annat plus bytt om från paddling till cykel.

En dryg timme efter att Herkules stuckit iväg kom favoriterna Team Finland in.

–         Skönt att lämna vattnet?, frågade jag käckt.

–         Yes, sure, svarade Seppo Mäkinen och vände sig om för att försöka få pannlampan att fästa på cykelhjälmen.

Jag frågade inget mer.

ONAC-cirkusen drog sen vidare till Mölnbacka, en liten bruksort i Forshaga kommun där idrottsföreningen Mölnbacka AIS tidigare engagerade bygden. Nu är den mest intressant för idrottshistoriker. Utanför bygdegården skrevs nutidshistoria och inne i samma hus sov funktionärer, media och alla andra som var i behov av några timmars vila.

03.01 på fredag morgon var Herkules där, lämnade sina cyklar och stack iväg på ”Six summits”-sträckan. En kuperad trekking sträcka på 11 kilometer och runt 1.000 höjdmeter.

07:55 var de tillbaka från ”Six summits”. Team Finland, norska Merell Haglöfs Multimania och IKSU hade närmat sig under natten.

11.30 kom  Herkules till Gullhättkullen, en klippa vid ett kalhygge. Lagen skulle jumarera (klättra uppför på fast rep), fira sig ner, klättra en klätterled och gå en kort Via Ferrata. Merell kom in tätt följda av Team Finland. Det är inte ovanligt att repmoment blir flaskhalsar. Team Finland hade sovit en timme innan de gick ut på sträckan, här fick vänta på sin tur.

–         Hade vi vetat det här hade vi inte sovit, sa Seppo Mäkinen.

Adventure Team Finland på väg från repstationen

Adventure Team Finland på väg från repstationen

Stämningen var lite irriterad, det föll en del stenar, det var race och tätlagen var samlade. Klart nerverna var utanpå. Arrangörerna redde sen upp det hela snyggt. Alla lag får samma tid på momentet, två timmar. Status quo.

Maija, Adventure Team Finland

Maija, Adventure Team Finland

Efter klättringen är det cykel tillbaka till Mölnbacka och sen inlines längs en gammal banvall. Nu är den asfalterad och kallas Klarälvsbanan, en nio mil lång sträcka asfalt i skogsmiljö. En alldeles utmärkt uppfinning som flitigt används för inlines, cykel, tja allt på hjul egentligen. Utom bilar.

Regnet hade tacksamt upphört och Herkules körde disciplinerat längs banvallen. De sparade mycket kraft genom effektiv lagkörning. Merell skuggade närmast och körde även de disciplinerat. Team Finland körde inte lika lagmässigt, men var bara fem minuter bakom Merell. Paddling längs Klarälven var nästa gren på schemat. Under paddelsträckan skulle man sen på typiskt Karlstadmanér fira ned två lagmedlemmar från en bro ned i deras kajaker. Såg framför mig att kajaker skulle missas och att det skulle bli blött för flera. En hel del stök, alltså. Så blev det inte alls. Alla topplag klarade momentet elegant, trots strömmande vatten och köldskakande kroppar.

Herkules firar sig ned från bron i Deje

Herkules firar sig ned från bron i Deje

Merrell Haglöfs Multimania kommer in för bro-firningen

Merrell Haglöfs Multimania kommer in för bro-firningen

Lagen startade torsdag 10.00. Nu när klockan är 02:17 på lördag morgon är det kolsvart i Värmlandsskogarna. Vid sjön Gapern är det ändå viss aktivitet. En eld brinner, på Muurikkan steks köttfärs, lagen ska få köttfärswraps och en stund runt lägerelden när de kommer hit under cykelsträckan. Före mat och vila vid elden ska de hoppa ner i Gaperns fjortongradiga vatten från en runt sju meter hög klippa. Herkules kommer som vanligt in först, informeras om att fyra hopp ska göras. Ida Semrén har svårt att bestämma sig om hon vågar hoppa. Grabbarna bombarderar henne med uppmuntrande ord, men kräver också ett snabbt svar. Till slut:

–         Du har fem sekunder på dig att ge besked, säger Gunnar H och börjar räkna.

–         Ett, två, tre, fyra, fem, hur blir det?

–         Vill inte, säger Ida som krupit ihop på marken.

–         Ok, då hoppar någon av oss två gånger, säger Gunnar.

–         Jag tar det, säger Stefan Andersson, lagets klockrene navigatör.

Grabbarna tar av sig kläderna och gör sig redo för att hoppa. Ida bäddas om och somnar. Efter att ha hoppat klart samlar grabbarna ihop sig runt lägerelden. De får besked om att Team Finland brutit då Seppo Mäkinen blivit för sjuk för att fortsätta.

–         Tråkigt, vi hade hellre slagit dem på banan, säger laget unisont.

De är på ofattbart bra humör och berättar gärna om tävlingen. Det obligatoriska stoppet vid Gapern är på en timme och de håller noga reda på tiden. Under älvspaddlingen hade de haft svårt att hålla sig vakna. Bokstavsleken blev ett vapen mot sömnen.

–         Vi körde den enkla varianten, alla ord var tillåtna, som kombinationen ananas – systembolag. Inte kul direkt, men går någon runt för att den somnat är det inte heller så kul, skrattar Gunnar.

De frågar artigt och tacksamt om mer mat och väcker Ida fem minuter innan avfärd. Solen börjar sakta gå upp, det är vindstilla och runt tio grader varmt. Ida har dunjacka på och käkar en wrap när laget drar iväg. Det blir dag igen och målet i Karlstad är inte långt borta nu. Bara tolv timmar.

03:20 kommer IKSU in. De har cyklat stenhårt och är nu tvåa.

–         Det högsta jag hoppat från är bassängkanten, säger Kristin Larsson innan hoppet.

–         Det var ett uppfriskande morgondopp, säger hon efteråt.

Precis innan IKSU ska sticka kommer normännen i Merell in. Det skiljer 50 minuter mellan lagen. Efter hoppet cyklar lagen in till Karlstad, tar på inlines och åker ner till kajakerna sju kilometer bort. Det är en vacker morgon och Karlstad kusten är läcker. Herkules fixar paddlingen och den knepiga vassorienteringen utan problem. Det gör inte IKSU och Merell passerar. Efter paddlingen blir det MTB till Tyr-terrängen och orientering där. När Herkules kommer in till växlingsplatsen med endast en sträcka kvar möter de Merell som ska upp till Tyr-terrängen.

–         Grattis, ropar norrmännen glatt.

Sista sträckan har varit okänd för lagen. Det är en Karlstadklassiker med twist. Löpning ner till Östra bron, Sveriges längsta stenvalvsbro, för att där paddla slalom liggandes på madrass. Gunnar Hallnéus pratar sin vana trogen på, garvet är hela tiden närvarande och gänget visar att även madrasslalom är deras styrka. De joggar i mål vid 14.00-tiden på lördag förmiddag efter 51 timmar och 22 minuter. Under dessa timmar har de sovit uppskattningsvis 20 minuter.

Kapten Hallnéus förklarar varför de vann:

–         Vi är ett väldigt fokuserat lag. För 2-3 månader sedan valdes jag till kapten. Jag frågade då laget om de var beredda på att det kommer att göra ont, det gör det i den här sporten. Alla svarade att de var beredda på det. Sen har Stefan Andersson varit så jädra duktig med navigeringen.

Stefan Andersson ingick i det Herkules-lag som tillsammans med tre andra i klubben vann fjolårets tävling. Hoppas de till nästa år blir utmanade av de svenska lag som brukar tävla internationellt. Det är Herkules och arrangörerna värda.

Anders Burman

Anders med funktionärer från KMS

Anders med funktionärer från KMS