Karlstad Multisport TUK:s racerapport

Karlstad Multisport TUK bestående av Jeanette Aviander, Caolina André, Marie Andersson och Elin Fredriksson tävlade i Slovenien under ca 51 timmar i Slovenska Avantura. Nedan kan ni läsa deras race rapport:

Teamspirit och bra disciplin tog tjejerna I mål.På multisportsiten sleepmonster kan man läsa ” The extra bonus for team effort should be credited to the all girls team that races here. They arrived to the TA with not much time to spare, but they were all running attached to a single cord. A nice show of a team spirit.” . En bra sammanfattning på lagandan som vi hade genom hela tävlingen.

Laget hade aldrig träffats innan, förutom jag(carolina) och Jeanette som tidigare tävlat ihop. Vi visste att resan ner till Slovenien skulle vara en bra resa för att lära känna varandra och lära oss mer om varandras personlighet. Det vi inte kunde se, eller skulle få känna av innan loppet var hur Marie och Elin skulle fixa att prestera under hårda och tuffa förhållanden. Det var deras första långtävling och de var precis lika nyfikna som oss på hur det skulle gå. Deras vilja, disciplin och fightingspirit var något som skulle visa sig vara avgörande för laget och en bidragande faktor att vi nådde vår målsättning; att komma i mål.

Tjejer som vi är, började vi vår vistelse i Slovenien med lite shopping och lunchmys i Maribor. Vi hade lite utrustning som behövdes inhandlas och passade även på att köpa både klänningar, halsband och skor. Vi fungerade bra ihop, vi var olika men kompletterande varandra bra.
Stämningen på campingen höjdes med 100% när de andra svensklagen kom ner. Eksjö garnisson och Rejler Kolmården reste sina tält så nära våra de kunde och vi bildade en liten tältby. Otroligt vad bra och lätt det är att umgås med multisportare. Alla är glada trevliga och hjälpsamma. Ett grillparty med gott vin förgyllde vår sista dag som turister. Registreringen var gjord, kartor och nummervästar var på plats.

Dagen före race var det fullt fokus. Mat skulle inhandlas, kartor skulle granskas, roadbook skulle studeras , planering och packning för mat och utrustning gjordes. Herregud! Tävlingen börjar nu, att packa inför en långtävling är nästan tuffare än racet i sig. Att ha koll på alla detaljer kräver en skarp hjärna och tålamod. Jeanette drabbades nu av magsjuka, ev hade hon druckit för mycket av vattnet och dragit på sig lite väl mycket av bakteriefloran som fanns där i. Vi var en man kort. Jag (carolina) har tidigare tävlat med Jeanette som magsjuk och visste att hon återhämtar sig relativt snabbt men nu gällde det att trappa upp. Att få våra två rookies att känna sig lugna och ge dem ansvar. Marie ansvarde för att kolla över kartor, med viss hjälp av jeanette och Elin fick ansvara för roadbook och packning tillsammans med Carolina. Ett mycket bra teamarbete som stärkte hela laget.

Dag 1: På tävlingsdagen hade Jeanette kommit tillbaka någorlunda, illamående och skakis men med gott mod. Vi blev bussade till starten i Maribor, vi kunde koppla av och njuta av att racet äntligen snart var igång. Kl 10:00 gick starten, en lättare löpning på ca 4 km fram till cyklarna. Vi hade tänkt lite fel vid packning och hade med oss för tungt lastade ryggsäckar redan från början. De lag som verkligen tänkt till här körde med lätt packning fram till första boxen/TA1. En lagom kuperad (för att vara Slovenien) cykelsträcka tog oss fram till kanoterna där några timmars snabb paddling i flod/fors (klass1) väntade. I mitten av denna sträcka fanns en kortare stadsorienteringsbana där vi valde att plocka några kontoller. Eftersom floden for fram snabbare än beräknat var det vissa lag(läs Rejlers) som under stadsorienteringen passade på att äta en trerätters middag på restaurang. Vi valde dock att paddla vidare till nästa TA där våra boxar väntade. Här hade alla lag samlats upp och inväntade kl 17:00 då cykelsträckan öppnades. .

Första dagen var upplagd för njutning. Relativt korta och enkla banor där det skulle finnas tid att plocka alla kontroller. Cykelsträckan flöt på bra, ett stopp för att fira oss i ett torn gav lite ny energi och möjlighet att än en gång stöta på de andra lagen längs med banan. Efter en riktig tuff men trevlig cykelnatt började vi närma oss nästa växlingsområde.
Strax innan vi kom fram till växlingen passerade vi ett fik som hade stora stolsdynor på sina stolar.
Vi stannade till lade ihop dynorna på altanen kröp ihop och lade silverfiltarna över oss. Vi fick oss en riktig bra 1½timmas vila mellan 3:30-5:00.

Dag 2: skulle bjudda på trekking trekking och åter trekking. Vid växlingsstationen nere vid ån hade alla lag hunnit samlats upp under natten. De öppnade upp för båttransport i ekor kl 5:00. Vi kom in efter vår skönhetssömn runt den tiden och fick snällt ställa oss i ett kösystem som skulle innebära att vi skulle få åka därifrån 1.30 tim senare. Vi hann tvätta av oss i en bäck, borsta tänderna och tigga mat från andra lag och tävlingsorganisationen. Vi hade beräknat maten fel och var i behov redan här av extra energi. Här bjöds det på allt ifrån nutrilett bantningsbar till baguetter och yoghurt. Det tackar vi för.
Det var denna sträcka som skilde ut lagen ifrån varandra. Rent taktiskt skulle man här ha valt att trecka efter de stora bilvägarna för att plocka de kontroller med mycket poäng. Vi valde att ta en annan väg över bergen. Vi var ju där för att tävla, men också för att uppleva. Många höjdmeter passerades under dessa timmar och hur många toppar som helst under tiden vi plockade lite poäng. I slutet på denna sträcka träffade vi på Rejlers som återigen beställt in MASSOR(!) av mat. Kan lugnt konstatera att de har varit på en gorméresa snarare än tävling. Vi tog följe sista biten till äventyrsmomenten som väntade.

En 25 meter klippfirning och grottkrypning väntade. Marie som tidigare inte firat sig sådana distanser underhöll arrangörerna med att sjunga ”bä bä vita lamm” högt och tydligt så det ekade i bergen. (Ett av Jeanettes knep för att få lagmedlemmarna att dämpa sin rädsla – fungerar tro mig!).

Grottkrypningen var –grottkrypning! Ålandes och krälandes igenom smala, blöta, vassa och leriga tunnlar. Det är tur att man inte är stor för då skulle man ha fastnat. Dock rymdes det inte så många personer i grottan. Vi ålade ihop med Garnisonen och på vår väg ut möte vi ett franskt lag som fick baxa sig tillbaka och släppa ut oss.

Fötterna var ömma. Ihopsatta med bogserlinor forserade vi sedan framåt. Vi ville till boxarna och få mat. Vi sprang förbi både ett, två och tre lag påvägen mot box 2/TA2. Här blev vi emottagna på det allra bästa sätt som tänkas kan. Applåder och jubel!!! Man skulle kunna tro att vi hade vunnit ngn stor tävling. Chockade och glada tog vi emot hyllningarna.

Lördag kväll/natt
GPS orientering i mörkret väntade och Jeanette och Carolina sprang tillsammans ut på denna sträcka. Marie och Elin passade på att äta och vila. Under natten skulle vi vidare ut på trecking. Laget var vid detta tillfälle inte i sitt bästa ess. Teamspirit och gruppkänslan fanns till 120%. Men Elin började nu känna av en nalkande magsjuka (nästa år ska vi nog inte dricka deras vatten rakt upp och ner) och hade även ont i höften. Carolina var ett sömnkoma. Marie och Jeanette tog en snabb diskussion över alternativa ruttar till nästa stopp. Den kortaste sträckan som fanns på kartan var mycket kuperad. Vi frågade om vilka restriktioner det fanns att gå utanför kartan. Detta var helt i sin ordning och vi valde då bilvägen. På med reflexer, baklysen på ryggsäckarna och pannlampor. Dryga tre mil bilväg skulle forseras. Kan tyckas vara gjort på en grisblink men med bilar som inte vet vad hålla ut är, en kräkandes tjej i en lina och en slalomgående, sovandes tjej i en annat lina skulle mycket kunna hända…
Vi passerade en by, Sentjanz pri Dravogradu (försök säga det tre gånger efter varandra så fort du kan) vid tre tiden på natten. Diskoteket i byn spelade världens partymusik. Ett kort tag funderade vi på att ta en 5 minutare på dansgolvet bara för att kunna pricka av det, men med risk att vi skulle få torka spya på dansgolvet fortsatte vi. Ljudnivån var så hög att vi kunde höra musiken i ytterligare en timma…
Vi kom lite för tidigt till sista TA:t vid Slovenj Gradec och passade här på att vila lite innan vi fick hämta ut våra cyklar.

Söndag morgon:
Med målvittring och spända draglinor på cyklarna forserade vi bergen på vår väg in i mål. Elin som vid denna tidpunkt skakade i frossa fick kämpa för att bara klara av att hålla sig kvar på cykeln. Carolinas sömnkoma ville heller inte riktigt släppa men med hjälp av vår kämpaglöd och teamspirit drog vi alla våra strån till stacken och kom i mål.

Det fanns inget annat alternativ än att ”stå ut” och transportera oss sakta och säkert framåt. Bogserlinan var spänd. Vi samarbetade, hjälpte varandra och tog ansvar. Alla bidrog med det de kunde. Vi hade fokus. Det här skulle vi klara. Bara över berget, sen var vi hemma.

Vi tog oss över berget, även om vi tog fel väg och var halvägs nere igen innan vi insåg att vi skulle upp igen för att ta en annan väg ner. Sista biten rullande vi, vi visste att vi skulle fixa det. Vi var glada och till och med Elin fick färgen tillbaka på kinderna. Vår Teamspirit var på topp. Med vilja och disciplin hade vi klarat tävlingen och de utmaningar den bjöd på. Att gå i mål har aldrig känts så skönt.

Text Författad av Carolina och Jeanette

One thought on “Karlstad Multisport TUK:s racerapport

  1. Carolina
    4 juli, 2011 at 20:00

    Carolina Andre, Jeanette Aviander, Elin Fredriksson och Marie Andersson.
    Karlstad multisport TUK. Tävlade i sammanlagt 51 timmar.
    😉